Var e mina syskon dom/ni brukade ju leva framför datorn har ni skaffat er liv eller? Leavin me behind. Inte cool alls. Jag saknar våra msn-nätter...

hemland

En kompis går på komvux här i stan, läraren heilade på latinlektionen förra veckan, så att eleverna bättre skulle komma ihåg det latinska verbet för 'führen' genom att förknippa det med rörelsen. För att göra pedagogiken tydligare ritade han en svastika på svarta tavlan. Jag har rätt till medborgarskap i det här landet, any day man, jag behöver bara gå förbi Bürgeramt, det är blodsrätt som gäller i det här landet. Dom säger att det är det som gjort den tyska nationalismen farligare än den franska dom kan ju sånt bättre än jag men jag vet inte om jag tycker den franska verkar så ofarlig. Jag har hur som helst inte plats för något medborgarskap till men jag skulle gärna vilja jag vill jag vill jag vill ha alla mina pass jag vill vara gränslös, historielös, kroppslös, genom fler och fler trasiga hem håller drömmen om nationstillhörighet på att övervinnas. Så länge du inte överger mig behöver jag dig inte längre.

Pompeii och alla andra upprepningar

Denna månad som skulle vara lustigheternas och finkulturens och den översvallande kärlekens men snubblade in i tvivel och tystnader och upprepningar som om det fortfarande vore vinter i Berlin. (Idag snöade det.) Kvinnan frågade mig om vi inte kunde cykla och titta på dinosauriekyrkogården. Våren samlar sig. Kvinnan glömdes någon gång i november men i såpan som är mitt liv dyker det inte upp karaktärer utan orsak och Kvinnan hade redan i juni kommit för att stanna, även om hon har avdramatiserats och egentligen skulle kunna få ett egennamn any day nu. Den här månaden som skulle vara absurd och überytlig och proppfylld med pastellflickor (och Kvinnan har en gång varit en Pastellflicka, men även Pastellflickor tröttnar och rostar och skakar av sig skalen.) och strössel och överallt. Jag blev bofast i stället. Nästa vecka ska jag på besök i Uppsala.

Det var hur som helst en gång i DDR en chef som inte kom till sitt arbete en morgon. Det var hans kontor som tog hand om dinosauriereservatet. Hans anställda kom till arbetet, men dagen efter lät de bli, och alla dagar efter det. Kontoret är låst, är lämnat, har fönster mot gatan. Kontoret är ett naturligt museum, ligger vid Treptower Park precis vid dinosaurieön. Kvinnan vill att vi ska titta in genom fönstret på alla papper som ligger utspridda som vore det Pompeii. Dinonsarierna har fallit tungt mot marken i brist på omsorg, det växer gräs på deras ryggar. Jag vill klappa och klättra, men inget Tyskland utan polishundar säger Kvinnan. Njuta på avstånd, titta genom fönstret, säger hon.

strategiöverläggningar

Det är del av att vara vuxen antar jag: att tvinga sig att komma ihåg att vi inte är ett stort härligt kompisgäng, och att ta konsekvenserna av det. Allt kommer inte att bli bra bara jag kliver ur mig själv och säger att det va ju roligt all den där ironin men nu tar vi och dekonstruerar vad den kan ha för funktion, att vi visste ju hela tiden att det inte var på riktigt, det där vi sa och gjorde. Roligt va det, men det hade ju å göra med att det va på låtstas. Annars skulle obehaget tagit över. What?! avbryter de andra dagisbarnen och bebispetra känner verkligheten krypa närmare och vet inte vad hon ska göra av sina playmobilgubbar nu när dom skjuter på egen hand. Men vi lekte ju krig och tortyr, hur kunde ni menat på riktigt? Kanske finns det inget annat sätt att mena på. (Pluttpetras cowboyarme desarmerar långsamt och målmedvetet linoleumgolvet.) Det är del av att vara vuxen att ta ansvar för att välja om. (Ett annat barns undernärda barbiedocka kommer förbi och kapar lip-petras legohelikopter.) Välja bort, fast det var roligt. Var det verkligen roligt? (Ett av barnen hejar på sina plastdinosaurier när de heilar mot akvariet.) Välja att vänta. (Sedan går dinosaurierna till attack mot barnen. De angriper det svagaste barnet först.) Välja motstånd, och tillåta det att innebära tystnader.

Uthyres!

Reklamfavorit i repris, mens jag reder ut talförmågan. Går även att välja till hund i fickformat för den som vill. Inte illa, må jag säga!

RUM I STOCKHOLM

Köket svämmar över av bulldoft. Allt som görs i lägenheten denna halvtimma görs i gungande reggaetakt. Trallandes förflyttar sig pappa mellan ugnen och schackbrädet. Vi pratar i mellanrummet mellan kultur, politik och de där struntdetaljerna som alltid vinner i längden. Vi dricker litrar av te och funderar på att gå till tvättstugan men fastnar framför en lovande löparmatt tills patthot på tredje raden avbryts av nybakad kanelbulle på fjärde. Det utspelas omväxlande mjuka och hårda slagsmål i vardagsrummet om kontrollen över datorn och världen. Den förlorande lillebrodern strosar in i köket, allt som görs i vardagsrummet kommande halvtimma görs till finsk hiphop. Vi stänger köksdörren och trallar vidare. Dancehall i bakgrunden när jag lär en lillebror backgammon och han kammar hem allt. Jag har fått min oförmåga att hantera tid från dessa kök, natten smyger sig på och löparmatten tar nya vändningar. Ingen förstår hur klockan blev 02. Ta en bulle till.

Stort rum i 4:a i Bromma, 2800:-
eget badrum
Uthyres!
kontakta: axelornstein[at]bredband.net

letar ord

Jag vet inte om det går att skriva längre. Allt som intresserar mig (vardagliga oförrätter värda bitterhet, nationell identitet, komma ut, statistik, var jag nu la mina viktiga papper/kort/osv igen) är antingen sjukt ointressant för andra, eller grymt privat och politiskt väldigt krävande, både för mig och för den som läser, tänker jag. Så, jag vet inte hur jag ska hantera. Jag skriver och sparar opublicerat, trots feta kommunikationsbehov.

Aja, Berlin intresserar mig iofs också, jag kanske kan skriva om Berlin...


Idag var jag i Spindelfeldt, Grünau, sydostlig förort. Alla förvar (=fängelse för människor som inte har tillgång till (eller behov av, antar jag att mången stat argumenterar) mänskliga rättigheter) ligger i områden med låg andel immigranter och hög andel nynazister. Det rykte och stank av spårvagnsbromsar men duggregnet mildrade. På ena sidan gatan kommunistbetonghus och på andra sidan förfallna förlängesedanvackra hus. Gatan tog slut vid förvaret . En mkt liten och ganska gammal tant hittade vårt demonstrationståg och gick resolut med. Mittemot förvaret i översta våningen satt en man och fotograferade oss. På andra sidan, genom fönster med galler för, viftade en vit tygbit till hälsning. Jag höll tyst minut på tyst minut och det slutade inte regna. Vi fick vänta länge på spårvagnen tillbaka, Spindelfeldt är en ändhållplats. Spindelfeldt är en ändhållplats.

bye the way

Om det skulle vara nån som läser min blogg och inte rebellabloggen, så vill jag gärna tipsa om kommentarkedjan här som ju jag inte särskilt förvånande tycker e fett spännande och skulle älska mera input i.

grinig.grinig.grinig.grinig.

Bokcirkelsträff i en akt.

Scen: Kafe/krog. (Det syns ju inte, men på bordet ligger utdrag ur 'Feminist theory from margin to center' av bell hooks. Texten tar bl a upp hennes erfarenheter av hård aggresivitet från Vita feminister, ofta i situationer där hon är den enda personen of Color.) Vi hoppar in i pågående samtal.

Cast: Florian, Nadine, Petra, Ruth. (Alla är Vita. Nadine kedjeröker. Petras tyska suger.)

Petra: Jag skulle vilja att vi prata om vad gruppen Vita 'passiva åskådare' innebär när ett försök att ta upp erfarenheter av rasism möts med aggresivitet, och vad man kan göra som Vit närvarande. Har ni några erfarenheter?
Florian: Ja, har ni hört om varkommerduifrån-diskussionen? Jag var med om den en gång, då gick det riktigt hett till.
Nadine: Vad är det för något?
Florian: Det var på ett kafe. En turkisk tjej sa att hon blir frågad var hon kommer ifrån hela tiden, och att det gör henne pissed off. Då reagerade en annan på det. Hon menade att det är naturligt att fråga, det går bara inte att döma människor sådär, för att de är naturligt nyfikna.
Nadine: (nickar) Javisst, jag är också nyfiken.
Florian: Efteråt frågade jag min kompis, asså jag har en kompis som har den här etniska bakgrunden [lång passus] och han tycker också det är jobbigt med varkommerduifrånfrågan, sa han.
Florian och Nadie (i kör): kan det verkligen vara rimligt att klaga på denna oskyldiga fråga som ställs av så ren och skär nyfikenhet?
Petra: Det är väl inte er sak att bedöma om andra människors erfarenheter har rätt att tas på allvar eller inte?
Florian: Na ja... jag är då inte så säker på det.
Nadine: Vad menar du? Jag förstår inte. När jag var i Indien frågade alla mig varifrån jag kom.
Petra: Det är olika sorters frågor.
Florian Om du menar att jag inte får bedöma om irritation över varkommerduifrånfrågan är berättigad eller inte så har kan jag faktiskt inte prata om situationen över huvud taget.
Ruth: Jag måste gå nu.
(Ruth går.)
Floran: Jag var i Polen en gång, då blev jag frågad. Annars har jag inte blivit frågad så ofta, så jag har ingen möjlighet att veta om det är en problematisk fråga eller inte.
Petra: Vad har om du personligen blivit frågad eller inte med öhh what?! åå... Dessutom är det olika sorters frågor.
Nadine: Jag har en kompis som är halvsvart. Men hon har jättemycket humor. När hon blir frågad brukar hon alltid säga att hon kommer från Kongo och har bott i djungeln. Hon tycker inte det är något problem alls. Hon tycker inte att hon blir diskriminerad.
Petra: Vad hände sedan? Hur gickvarkommerduifrån-diskussionen vidare?
Florian: De argumenterade ett tag. Sedan sa hon att hon inte orkade mer, och så gick hon.
Petra: Vem?
Florian: Turkiskan.
Petra: Var alla ni andra 'rena', 'ariska' Tyskar?
Florian: Ja.
Petra: (spänt) Kan vi inte prata om sätt att skydda den som blir utsatt för aggresiviteten istället?
Florian: Vem är det som blir utsatt för aggresivitet?
Petra: (surt) Den som berättar om sina erfarenheter och blir dissad.
Florian: Det går väl inte att gör något?
Florian: Man kan iaf inte säga att det är rasistiskt att vara nyfiken.


Yes, just for your information: så va min tisdagskväll.
Hur va din?

Vad är det som händer?

Vad händer när jag säger Nej, jag tänker inte leka vitsvenskkristenjarajara längre? Jag är vit med alla privilegier som tillkommer, men jag är också diaspora, enligt rasismens regler måste jag välja sida, och välja sida betyder alltid att jag ska fråga dom riktigtvita om jag får vara med, och har man tur (och det har jag med min hudfärg) så ska dom säga ok och så ska jag säga tack så mkt och jag har mindre och mindre lust och nu förra helgen när det helt enkelt var omöjligt så hände nåt. Jag kände mig alienerad. Jag ville säga för guds skull Stopp, med alla implikationer det innebär.

Fast det kanske handlar om att jag inte vill kännas vid mina privilegier? Att när vi börjar verkligen snacka vithet, och vad det innebär, då försöker jag byta, kalla mig blatte, låtsas att det inte gäller mig?

Jag förstår inte nu vad som kommer hända med mitt medvetande, mycket, räknar jag med. Men det här går inte att komma ifrån: 1) Det e asjobbigt att fatta sina privilegier. Från djupast i maggropen letar jag strategier att slippa. Att identifiera mig mer och mer som blatte är en sådan strategi. Om jag ska klara att använda förståelse av min position inom rasistiska strukturer som en nyckel att förstå och bekämpa rasismen krävs det att jag förstår mina privilegier. Inte som skuld- och skamfråga. Som faktum. Att försöka positionera bort min vithet är en pseudostrategi. Den går fetbort. 2) Jag har massa rädslor och otillräcklighetskänslor vad gäller disasporaidentiteten, vad gäller alla tystade/tysta/tystande historier min familj svämmar över av, vad gällar alla dessa språk som kunnat vara mina men inte är det, dessa band dessa minnen dessa vi allianser som kunnat vara självklara hav av tystnader jag inte vågar närma mig en historia av att identifiera sig med fienden konverteringar ge sina barn främmande språk vi är inte hjältar om hjältar betyder stå utanför strukturerna vad är det för anspråk överhuvudtaget det är mina tystnader de är min verklighet. Jag har mycket att vinna rent egoistiskt på att bekämpa rasism. En av de sakerna är att slippa självhatsstrategier för att hantera mig själv och människor jag älskar. Mindre rasism i mitt liv innebär mer möjligheter till allianser och vänskap med ppl of color och offwhitevita. Mindre rasism innebär möjlighet att erkänna och positionera mig som diaspora och som rasifierad mer än som bara ord.

Jag tror inte att 1) och 2) står emot varandra, tvärtom! men det känns långt ifrån självklart att avväga vad som är vad, och framför allt hur ettan ska hanteras, pressas fram mot allt motstånd jag kan uppbära.

Gudars jag vet inte. Jag vet inte. Det läskiga är ju att jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara slippa vara i dom där sammanhangen där alla andra är nationalkultursanglosaxonvita och dom bjuder in mig att prata om dom andra på förnedrande sätt och jag ska känna mig välkomnad och tacksam och njuta av min subjektstatus för jag är inte dom andra, dom säger att dom ser mig som svenne, och eftersom dom är riktiga svennar blir jag svenne det ögonblick dom säger det och då är jag inte längra något av det jag trodde jag var. (contradictions, anyone?)

Förra veckans workshop kommer upp igen, och det blir sjukt dålig stämning igen. Vi bondar, vi offwhitevita och ickevita i klassrummet, söker varandras blickar, vi är tre av femton, vi vet vilka vi är, vi byter strategier, vi ser varandra. de tror vi är en grupp vi femton. vi vet vilka tre vi är. men jag brukade undvika era blickar förut. var kommer du ifrån? Stockholm. var kommer du ifrån? Stockholm. var kommer du ifrån? Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Särskilt när ni frågade, allra mest då. Vi är inte samma, jag ville understryka det, trots att er inbjudan var annorlunda än deras, var välkomnande, var tillåtande. Det var så viktigt för mig att vi inte var samma, att jag fick vara med där ni inte fick. Att jag kan 'passera'. Och sedan, långsamt, det tog många år: Jag vet inte. Snett leende.

Vad händer nu? Vad händer om jag säger Stopp?

Kärlek!

Ohhhi! Det kom ett mail... från schackklubben Rockaden till genuslistan. Rockaden söker forskare/uppsatsskrivare som undersöker klubben ur ett genusperspektiv.

Schackvärlden är extremt mansdominerad. Samtidigt är det en plats där jag sett jämställdhet tas på allvar. Det betyder inte att den inte är sexistisk, och jag menar inte överallt och inte jämt, och så vidare, men jag vill säga: Det finns en enorm öppenhet för att prova olika analyser och olika strategier. Det finns energi och vilja att satsa, inte bara på flera kvinnor, utan på kvinnor som trivs. Kvinnor som återkommer. Kvinnor som toppspelare. Det finns en vilja att satsa trots att det faktiskt ofta kostar de som satsar.

Det är självklart så att kvinnor jobbar för kvinnor. Men det är också så att många män jobbar för kvinnor. Damturneringar och damlag, men också schyssta(re) sätt att prata med varandra, och hela tiden denna vilja att förstå, och en orädsla som förvånar mig. En orädsla som glädjer mig djupt.

Allra coolast tycker jag många, kvinnor och män, i min klubb Kristallen är. Supercoola, helt enkelt.

Jag har inga smarta analyser. Vill bara ge en eloge och sprida Rockadens förfrågan. Skulle någon ha skrivlust eller tips om vart de kan vända sig, maila rockaden@swipnet.se

filmtips

Vår hjälte är en sådan antihjälte han sårar varenda människa som släpper honom inpå sig är feg och pinsam och vill för allt i världen inte vara bög och jag tror inte någon homofilm har talat till mig så som den här den talar till alla famlande försök och alla chanser jag får om och om igen fast jag är dryg och för mycket och för litet och för allt i världen inte vill vara flata. Vår hjälte är ingen hjälte han skriker Jävla äckel! till de andra på bögklubben. Jävla äckel! skriker han till de som tar hand om honom och bjuder honom på drinkar och kärleksfullt räcker fram ett vi. Sedan slår han ner den gamle mannen som arbetat i Sachsenhausen med rosa triangel, den gamle mannen ger honom nya chanser vår hjälte han tvekar han springer, när neofashisterna misshandlar våra bröder. Varför ska jag känna samhörighet med honom tänker jag men han är jag det är inte ett val.

Han lämnar alla i sticket. Jag hoppas så på ett lyckligt slut.

När vi går från filmen blir jag arg på min polare jag är intolerant jag tar mig rätten att vara intolerant jag är ingen hjälte jag skäller ut henne i hennes försök att räcka fram ett vi i hennes försök att formulera detta vi känner jag mig trampad på jag glömmer bort att jag har hud jag tar mig rätten att inte ha någon hud jag får återkomma med ursäkter vi får ge varandra fler chanser jag behöver en ny chans för varje famlande försök. När jag kom hem väntade ett mail från Kvinnan.



Coming out, från 1989, enda filmen som tar upp homoliv producerad i DDR . Också enda DDR-filmen som tar upp den växande nynazismen och främlingsfientligheten i 80-talets Östtyskland. Läckra Berlinbilder också. Kultstatus, helt enkelt.

inifrån och ut

På andra sidan mittgången sitter två unga kvinnor mitt emot varandra, de är tysta. Precis innan dörrarna stängs hinner en blond kvinna tränga sig in i vagnen, också hon dryga 20, hon sätter sig ned brevid den ena. I sin famn, som ett barn, håller hon en stor, nybakad limpa mörkt bröd med pumpakärnor på toppen. Jag missar de inledande replikerna, men strax kommer fnitter, det fångar min uppmärksamhet. Jag ser den blonda dela brödet med kvinnan brevid sig. De pratar intensivt, ler mycket, rör vid varandra. Kvinnan mittemot säger inte ett ord, släpper inte med blicken. Mina tankar pendlar mellan romantiska 'kärlek vid första ögonkastet' och mer skaptiska 'Vad är det för makt- och svartsjukedrama egentligen, ska de inte dra in hon mittemot i samtalet?'. Först när de nyfunna vännerna går av, och kvinnan mittemot sitter kvar, förstår jag att ingen av de tre åkte tillsammans från början. Jag förstår också, långsamt och motvilligt, att bröddelerskorna antagligen inte flirtat, att de pratar 'på tjejers vis', som heterosexuella tjejer gör och att de med största sannolikhet inte kommer ses igen. Det är bitterljuvt jag säger adjö till de romantiska fantasierna och svartsjukedramerna. För några månader sedan hade de över huvud taget aldrig dykt upp i mitt huvud, nu var de där först.

Come on nu!

Det är stad nedanför mitt fönster: ljud och gata och miljöförstöring. Det är inte vackert men trygghet, stad känner jag igen. Stad kan jag titta på i evighet utan att tröttna. No shit jag har svårt att koncentrera mig på sjudimensionella ekonomiska modeller jag förstår nada av. I mina öron religiös extas. Sångerna till Gud tar sig in under min hud, möter minnena av hennes fingrar på vägen. Extas känns viktigt, självdisciplin känns som livslögner. Onda, förrädiska längtan. Plugga nu för fan, bruden!

smågodis

Detaljer, detaljer, de är otroligt centrala, bestämmer allt, kan göra att allt känns bara jättetrevligt, ligger bakom när det skruvar på sig i hela kroppen och helst bara vill gås därifrån. Inatt hade en brud ett gäng frågeformulär som hon vidarebefodrade, en studie om lesbiskas och bögars vardagserfarenheter av homofobi i Berlin, hon delade ut mens vi drack öl hela gänget, de som inte ville ha kunde liksom säga till själva, kunde utan något big deal välja att inte ta emot, kunde med ett enkelt handgrepp positionera sig. Så enkelt. Så himla schysst. Så sorgligt ovanligt.

Iiiihhh!

Även pastellflickor har tentaångest.

nattbön

Det snöar, är halt, är vackert. Fortfarande vet jag ingenstans för alla tankar att ta vägen men jag har hittat en hel del tid och rum att gömma dem i. Nytt pluggkafé och människor omkring mig och sedan vila och centralvärme och mer medmänniskor. Mitt liv i det stora hela, och i det lilla, lilla: jag kan inte komma på någon annan livshållning än tacksamhet. Tack.

new left dissing itself (again. fuck.)

Pastellflickorna tycker inte om när det är långtråkigt. De säger ifrån att mäns blickar inte kittlar, vägrar dansa där det inte erbjuds spänning. De lånar mig sin självklarhet och livet leker och ta mer fransk ost älskling, spill lite vin på mattan om du vill. Bourgeoisie och marginaler, jag vill vara en pastellflicka inifrån och ut. Jag drömmer om att hoppa hopprep mellan kategorierna: över och under, på och utanför. Varför kompromissa när vi kan vara överallt samtidigt, frågar de mig. Jag vill följa dem till alla deras hem. Följ oss då, lockar de. De är glamour och hedonism. Jag vill ha dem. Jag vill vara dem.

Istället stannar jag. Jag namnger mig. Jag tvingar mig att lyssna på konstnärer som namnger sig notoriskt, som inte är häftigt kategorikrossande, dynamiskt gränsöverskridande. Så länge de flesta människor inte har tillgång till hopprep är Pastellflickorna allt för nära en nyliberal fantasi för min smak och jag tror inte att vi ska bli bästisar. Det är ingen diss, men det är ett avståndstagande. Jag förhåller mig till dem som till en favoritsåpa.

Men samtidigt, mina Pastellflickor, vad skulle jag vara utan er? Ni ska veta att jag värderar er som en politisk strategi bland andra och, icke att förglömma, varje lördag kl 22, månaden ut minst!

Lets kalla det en värderingsfråga.

Två uppenbarligen-förtryckta-kvinnor med

jag-är-speachless-snälla-säg-du-vad-som-e-bäst-för-mig-huvudbonader (Eller hette det sjal? Jag minns inte längre. Mitt huvud har hjärntvättats med babylonpropaganda.) och en ung, om-han-inte-e-terrorist-så-vet-han-iaf-var-dom-gömmer-sig och-dessutom-äter-han-kvinnor-till-frukost, man ringde på min dörr. Jag vet att jag borde gömt mig under köksbordet med mitt pass och mitt upplysningslexikon hårt tryckta mot bröstet i väntan på kidnappningen men det e kaksmet på köksväggarna ju och glittersmulor och jag är sjukligt nyfiken och förresten, vi har inget kikhål, jag visste inte att det var dom på andra sidan. Nä, jag visste faktiskt inte att det var möjligt att spendera en fredagskväll med att leta upp en okänd människas våning för att lämna tillbaka hennes bortslarvade plånbok.

Tack.

cake

I den gråa februari behövs det då verkligen uppiggande sötsmask. Hälsosamma och vänliga kan vi vara i mars. Baka en kaka vetja, det e ashipp! Er fräulein självmordsballerina har researchat fram receptet alla mediakändisar älskar.

Mixa 3 dl antisemitism (gärna islamofobismak om du har det hemma) med 2 dl pastell och 4 msk nojja. Vispa väl, gärna i en mintgrön plastskål. Häll över retoriksaftsås och smaksätt med yttrandefrihetsblahiblahaj och knapriga skygglappar. Garnera med karnevalströssel och färgbilder. Splasha på väggarna. Glöm inte att gå till din granne och splasha på hennes väggar också, eller att maila dina kompisar, ingen får känna sig utanför. Slicka och njut.

candy

Kreativ flytthjälp (regressiv 80-talsreggae och köra vilse) och tillhörande flyttpizza. Varma golv. Alla olika smakers te.

Sjukt fint. Petra bara: sjukt fint.

Tack så mycket.