Lördagslektion

Kära Sossesystrar, det här lärde jag mig idag, ni kanske också vill ha med er:

När Vithet som en politisk position (en förövarposition och en privilegieposition, som inte kan ses utanför kolonal samtid och historia) tematiseras i Vita feministiska grupper/texter är det vissa ingångar som väljs om och om igen. Explicit väljs de för att de är 'intressanta' eller 'upplysande' eller 'extremt viktiga för politisk praxis'. Jag tänker mig att de har gemensamt att de relativiserar Vita kvinnors förövarpositioner och privilegier.

Gruppträff idag om positionering vad gäller Vithet(er) (Vit grupp i delvis väldigt Vit vänster i inte så Vitt Berlin) och readern vi jobbar med (handbok för antisexistisk praxis inom vänstercommunities). Lite dålig stämning as always med ämnet men resultat helt ok. Dagens lärdom: vi spenderade vi sisådär 45 minuter med att diskutera 'crosscuttings of race and gender' med det eviga exemplet Svart man trakasserar/förgriper sig på Vit kvinna. Och det stör mig Som Fan att det va det exemplet som 'dök upp' först SOM VANLIGT, och att vi dessutom behövde så mycket tid för att ta oss därifrån (och jag behövde: lägga in veto. få hjälp från den coola kvinnan som har viss ledarposition. upprepa mig. jobba mot min egen lust att diskutera exemplet. vara aggro. få mer hjälp. påminna om veto. upprepa mig igen.) och jag misslyckade också och lät mig dras in i diskussionen, men det gick, det gick att dra sig ut igen och det gick att vägra och jag va inte så aggro, och fram för allt nådde vi konsensus om vilket exempel vi Inte kommer ta upp i readern, och också om i vilken ordning exemplena om interracial våld behöver diskuteras, och (as always under upprepningarnas sekel:) att vi inte e neutrala och utanför någonting när vi väljer vad vi tycker är intressant. Och därmed menar jag att vi kom framåt, och det kändes faktiskt ascoolt.

Jag menar inte att det exeplet borde va tabu på något sett. Jag menar däremot att en Vit förståelse av Vithet bör ta avstamp i att lära oss markera oss själva, lära oss säga vi och att välja att inte tala när vi inte kan hantera det tunga arv som kommer med denna positionering. Jag tror inte 'strategisk essentialism' e enda vägen, eller ens den bästa vägen, men jag tror att en förståelse av privilegium som inte kan förhandlas bort är grundläggande för att samtalet ska kunna komma vidare, och jag tror det finns enormt motstånd hos oss mot denna förståelse och denna positionering. Vi kommer inte ifrån våra försök att positionera bort vår kolonialsamtid (och historia), och dessa försök måste -lokaliseras, -synas i kanterna, och -motarbetas. Läs tex gärna länken.