Håll bara käft helt enkelt

Medan sossefeministbrudarna intervenerar oss långsamt och stapplande (men on its way me do hope) är sosse'feminist'männen 'solidariska' med våldtagna kvinnor. Vad gör jag med/i/av/ mig i denna rörelse? Jag vill vara här. Jag vill vara var som helst bara inte här. Det e min rörelse också, den e otroligt viktig för mig. Den har symbolvärde för mig och den erbjuder grupptillhörighet, hemmakänsla och samarbete. Jag vill inte kännas vid denna rörelse, den äcklar mig. Jag behöver denna rörelse.

Vänligen!! Att tänka på innan jag talar:
1) Varifrån talar jag?
2) Varifrån talar den/dom jag tycker har fel?
3) Talar jag om eller 'för' någon annan? Varför väljer jag att göra det? Finns det sätt att fundera kring fråga x så att jag undviker att vara 'räddare' och 'talesperson'?
4) Om jag tvingar mig att tala om fråga x så att det hela tiden berör mig, vilka frågor måste jag då ta itu med? På vilka sätt har fråga x förändrats av att jag ställde mig de här frågorna? Får jag obehagskänslor när jag nu försöker närma mig fråga x utan att ställa mig utanför? Om ja, varför, hur ser de ut, och vart kan de ta mig?

snabbguide om jag e man och har väldigväldigt lust att säga "Prostitution är en mänsklig rättighet.": HÅLL KÄFT

Lördagslektion

Kära Sossesystrar, det här lärde jag mig idag, ni kanske också vill ha med er:

När Vithet som en politisk position (en förövarposition och en privilegieposition, som inte kan ses utanför kolonal samtid och historia) tematiseras i Vita feministiska grupper/texter är det vissa ingångar som väljs om och om igen. Explicit väljs de för att de är 'intressanta' eller 'upplysande' eller 'extremt viktiga för politisk praxis'. Jag tänker mig att de har gemensamt att de relativiserar Vita kvinnors förövarpositioner och privilegier.

Gruppträff idag om positionering vad gäller Vithet(er) (Vit grupp i delvis väldigt Vit vänster i inte så Vitt Berlin) och readern vi jobbar med (handbok för antisexistisk praxis inom vänstercommunities). Lite dålig stämning as always med ämnet men resultat helt ok. Dagens lärdom: vi spenderade vi sisådär 45 minuter med att diskutera 'crosscuttings of race and gender' med det eviga exemplet Svart man trakasserar/förgriper sig på Vit kvinna. Och det stör mig Som Fan att det va det exemplet som 'dök upp' först SOM VANLIGT, och att vi dessutom behövde så mycket tid för att ta oss därifrån (och jag behövde: lägga in veto. få hjälp från den coola kvinnan som har viss ledarposition. upprepa mig. jobba mot min egen lust att diskutera exemplet. vara aggro. få mer hjälp. påminna om veto. upprepa mig igen.) och jag misslyckade också och lät mig dras in i diskussionen, men det gick, det gick att dra sig ut igen och det gick att vägra och jag va inte så aggro, och fram för allt nådde vi konsensus om vilket exempel vi Inte kommer ta upp i readern, och också om i vilken ordning exemplena om interracial våld behöver diskuteras, och (as always under upprepningarnas sekel:) att vi inte e neutrala och utanför någonting när vi väljer vad vi tycker är intressant. Och därmed menar jag att vi kom framåt, och det kändes faktiskt ascoolt.

Jag menar inte att det exeplet borde va tabu på något sett. Jag menar däremot att en Vit förståelse av Vithet bör ta avstamp i att lära oss markera oss själva, lära oss säga vi och att välja att inte tala när vi inte kan hantera det tunga arv som kommer med denna positionering. Jag tror inte 'strategisk essentialism' e enda vägen, eller ens den bästa vägen, men jag tror att en förståelse av privilegium som inte kan förhandlas bort är grundläggande för att samtalet ska kunna komma vidare, och jag tror det finns enormt motstånd hos oss mot denna förståelse och denna positionering. Vi kommer inte ifrån våra försök att positionera bort vår kolonialsamtid (och historia), och dessa försök måste -lokaliseras, -synas i kanterna, och -motarbetas. Läs tex gärna länken.

Denna helg:

Är du ledsen, frågar hon och jag tycker om frågan men jag är glad, tror jag.

20 kg böcker. Noemi kommer med fin bok i present. Pressa ner tröjor och jeans. Rom och apelsinjos. Sitta på locket. Långbrunch. Homofobisk musik i mitt huvud, schysst rytm och jag missförstår och skiter i. Sista träffen med gruppen. Tvätta för sent, så det inte hinner torka, tänka: meh, lär du dig aldrig. Gå på politisk bröllopsfest. Skriva tusen kom-ihåg-lappar. Polly Jean skriker. Lämna tillbaka ett bord. Titta på cykelskrotsamlingen och sucka. Lämna tillbaka cyckellik. Få ett blandband. Mer rom. Det behövs. Avskedste. Avskedsmiddag. Fransk film med Noemies favoritreplik. Rom? Gömma sig från tiden framför datorn. Allt är fint. Tiden hittar en. Allt är stress.

??

DENNA POST ÄR UNDER KONSTRUKTION


-Vill du bli assimilerad lilla vän?
-Ja tack, snälla fröken! Jag har alltid velat bli personlighetsstympad.

Vad innebär det att kräva undervisning/skolböcker/kurslitteratur av och för människor som inte är vitaanglosaxonkristna? Varför kräver och kräver vi och då säger dom 'vi letar' och 'vi har redan så långa litteraturlistor' och 'vi skulle gärna men det finns inte' eller så råkade dom inte höra just då eller det var alldeles för många svåra maktord i 'skolbok'. Vithet alltid som en position i ambivalens: mellan att behålla makt och avvärja bilden av den med makt.

Så vi väntar stumma. Jag ser ut som en guldfisk.

Jag tänker mig att en funktion lektionerna/skolböckerna/kurslitteraturend har är att hålla majoriteten i Sverige 'svensk' genom att avkräva oss som kan positionering. Vill jag vara svensk får jag positionera mig så, det kräver lojalitetsförklaringar, jag har inte råd med antirasism, det kräver att jag är med och jobbar själv, visar att jag vill, att jag tar det här seriöst. Svenskare än svennarna. Vill jag slippa, eller måste jag slippa för den typen av assimiliering erbjuds mig inte, för att mig erbjuds kulturförluster utan motprestationer, för att jag anses inte assimilerbar, är min hud inte är vit som Petras, då kan jag sticka. Undervisningen/lektionerna/kurslitteraturen är tydlig här: kom ihåg inte fanns förrän du blev upptäckt, eller kör på tentan. Det e ju på sätt och vis en privilegieposition att 'vara assimilerad', det e ju för fan därför vi 'assimilerar oss'. Assimliation e en present att ge till sina barn: kanske för att överleva, kanske för att få jobb. Oavsett hur illa eller drägligt alternativet e menar vi ju att assimilation e prisvärt i sitationen i fråga.

Hallå, assimilationspolitik e ett asstort område, varför skriver svenska vänstern om 'våra hjältegubbar' när vi kan ägna tiden åt att tex undersöka svenska statens totalitär assimilationspolitik gentemot samerna? Eller, det jag diskuterar nu: 'diskret' assimilationspolitik på vardagsbasis. Jag kommer inte till rätta med antisemitismen här i stan, hur den lyckas va så jäkla vardagslevande, men (delar av) tyska vänstern utforskar den iaf, och arbetar för att synliggöra den. Plockar upp orden som vill glömmas bort. Håller kvar. Over n' over, upprepningar är ordet som gäller detta sekel, vi ska inte inbilla oss att vi lär oss fort. Assimilation e bra mycket mer närvarande i mitt liv än valfri fanbärande förebild.

Assimilation e grundläggande för nationalstaten. Grundläggande för kolonial maktordning- kolla amerikansk litteratur om 'when the irish became white' och 'when the jews became white' tex. Jag röstar för att göra alternativen mer prisvärda.