Vad är det som händer?

Vad händer när jag säger Nej, jag tänker inte leka vitsvenskkristenjarajara längre? Jag är vit med alla privilegier som tillkommer, men jag är också diaspora, enligt rasismens regler måste jag välja sida, och välja sida betyder alltid att jag ska fråga dom riktigtvita om jag får vara med, och har man tur (och det har jag med min hudfärg) så ska dom säga ok och så ska jag säga tack så mkt och jag har mindre och mindre lust och nu förra helgen när det helt enkelt var omöjligt så hände nåt. Jag kände mig alienerad. Jag ville säga för guds skull Stopp, med alla implikationer det innebär.

Fast det kanske handlar om att jag inte vill kännas vid mina privilegier? Att när vi börjar verkligen snacka vithet, och vad det innebär, då försöker jag byta, kalla mig blatte, låtsas att det inte gäller mig?

Jag förstår inte nu vad som kommer hända med mitt medvetande, mycket, räknar jag med. Men det här går inte att komma ifrån: 1) Det e asjobbigt att fatta sina privilegier. Från djupast i maggropen letar jag strategier att slippa. Att identifiera mig mer och mer som blatte är en sådan strategi. Om jag ska klara att använda förståelse av min position inom rasistiska strukturer som en nyckel att förstå och bekämpa rasismen krävs det att jag förstår mina privilegier. Inte som skuld- och skamfråga. Som faktum. Att försöka positionera bort min vithet är en pseudostrategi. Den går fetbort. 2) Jag har massa rädslor och otillräcklighetskänslor vad gäller disasporaidentiteten, vad gäller alla tystade/tysta/tystande historier min familj svämmar över av, vad gällar alla dessa språk som kunnat vara mina men inte är det, dessa band dessa minnen dessa vi allianser som kunnat vara självklara hav av tystnader jag inte vågar närma mig en historia av att identifiera sig med fienden konverteringar ge sina barn främmande språk vi är inte hjältar om hjältar betyder stå utanför strukturerna vad är det för anspråk överhuvudtaget det är mina tystnader de är min verklighet. Jag har mycket att vinna rent egoistiskt på att bekämpa rasism. En av de sakerna är att slippa självhatsstrategier för att hantera mig själv och människor jag älskar. Mindre rasism i mitt liv innebär mer möjligheter till allianser och vänskap med ppl of color och offwhitevita. Mindre rasism innebär möjlighet att erkänna och positionera mig som diaspora och som rasifierad mer än som bara ord.

Jag tror inte att 1) och 2) står emot varandra, tvärtom! men det känns långt ifrån självklart att avväga vad som är vad, och framför allt hur ettan ska hanteras, pressas fram mot allt motstånd jag kan uppbära.

Gudars jag vet inte. Jag vet inte. Det läskiga är ju att jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara slippa vara i dom där sammanhangen där alla andra är nationalkultursanglosaxonvita och dom bjuder in mig att prata om dom andra på förnedrande sätt och jag ska känna mig välkomnad och tacksam och njuta av min subjektstatus för jag är inte dom andra, dom säger att dom ser mig som svenne, och eftersom dom är riktiga svennar blir jag svenne det ögonblick dom säger det och då är jag inte längra något av det jag trodde jag var. (contradictions, anyone?)

Förra veckans workshop kommer upp igen, och det blir sjukt dålig stämning igen. Vi bondar, vi offwhitevita och ickevita i klassrummet, söker varandras blickar, vi är tre av femton, vi vet vilka vi är, vi byter strategier, vi ser varandra. de tror vi är en grupp vi femton. vi vet vilka tre vi är. men jag brukade undvika era blickar förut. var kommer du ifrån? Stockholm. var kommer du ifrån? Stockholm. var kommer du ifrån? Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Stockholm. Särskilt när ni frågade, allra mest då. Vi är inte samma, jag ville understryka det, trots att er inbjudan var annorlunda än deras, var välkomnande, var tillåtande. Det var så viktigt för mig att vi inte var samma, att jag fick vara med där ni inte fick. Att jag kan 'passera'. Och sedan, långsamt, det tog många år: Jag vet inte. Snett leende.

Vad händer nu? Vad händer om jag säger Stopp?