Pompeii och alla andra upprepningar

Denna månad som skulle vara lustigheternas och finkulturens och den översvallande kärlekens men snubblade in i tvivel och tystnader och upprepningar som om det fortfarande vore vinter i Berlin. (Idag snöade det.) Kvinnan frågade mig om vi inte kunde cykla och titta på dinosauriekyrkogården. Våren samlar sig. Kvinnan glömdes någon gång i november men i såpan som är mitt liv dyker det inte upp karaktärer utan orsak och Kvinnan hade redan i juni kommit för att stanna, även om hon har avdramatiserats och egentligen skulle kunna få ett egennamn any day nu. Den här månaden som skulle vara absurd och überytlig och proppfylld med pastellflickor (och Kvinnan har en gång varit en Pastellflicka, men även Pastellflickor tröttnar och rostar och skakar av sig skalen.) och strössel och överallt. Jag blev bofast i stället. Nästa vecka ska jag på besök i Uppsala.

Det var hur som helst en gång i DDR en chef som inte kom till sitt arbete en morgon. Det var hans kontor som tog hand om dinosauriereservatet. Hans anställda kom till arbetet, men dagen efter lät de bli, och alla dagar efter det. Kontoret är låst, är lämnat, har fönster mot gatan. Kontoret är ett naturligt museum, ligger vid Treptower Park precis vid dinosaurieön. Kvinnan vill att vi ska titta in genom fönstret på alla papper som ligger utspridda som vore det Pompeii. Dinonsarierna har fallit tungt mot marken i brist på omsorg, det växer gräs på deras ryggar. Jag vill klappa och klättra, men inget Tyskland utan polishundar säger Kvinnan. Njuta på avstånd, titta genom fönstret, säger hon.