new left dissing itself (again. fuck.)

Pastellflickorna tycker inte om när det är långtråkigt. De säger ifrån att mäns blickar inte kittlar, vägrar dansa där det inte erbjuds spänning. De lånar mig sin självklarhet och livet leker och ta mer fransk ost älskling, spill lite vin på mattan om du vill. Bourgeoisie och marginaler, jag vill vara en pastellflicka inifrån och ut. Jag drömmer om att hoppa hopprep mellan kategorierna: över och under, på och utanför. Varför kompromissa när vi kan vara överallt samtidigt, frågar de mig. Jag vill följa dem till alla deras hem. Följ oss då, lockar de. De är glamour och hedonism. Jag vill ha dem. Jag vill vara dem.

Istället stannar jag. Jag namnger mig. Jag tvingar mig att lyssna på konstnärer som namnger sig notoriskt, som inte är häftigt kategorikrossande, dynamiskt gränsöverskridande. Så länge de flesta människor inte har tillgång till hopprep är Pastellflickorna allt för nära en nyliberal fantasi för min smak och jag tror inte att vi ska bli bästisar. Det är ingen diss, men det är ett avståndstagande. Jag förhåller mig till dem som till en favoritsåpa.

Men samtidigt, mina Pastellflickor, vad skulle jag vara utan er? Ni ska veta att jag värderar er som en politisk strategi bland andra och, icke att förglömma, varje lördag kl 22, månaden ut minst!